Mina första cykelminnen är från början av 50-talet.
Efter skoldagen brukade jag rusa hem för att lyssna på min radio som kunde klassas som ”bra, men väldigt gammal”. Sportkommentatorn Jan Cottaars röst var min länk till Tour de France. Det var här jag lärde mig namnen på de cyklister som senare skulle bli legendariska.

Jag hade täckt mitt lilla sovrum med affischer föreställande cyklister. Allt för att komma nära ”The slaves of the road”. På en av bilderna fanns en text som löd ”70 meter viel hij diep, zijn hart stond still, zijn Pontiac liep”. Texten var på holländska och översatt löd den ”han föll 70 meter, hans hjärta stod stilla men hans Pontiac (klockan) höll tiden”. Det lät bättre på holländska...

År 1951, skulle Wim van Est skriva historia i Tour de France. Han hade redan vunnit ”värsting-loppet” Bordeaux-Paris (runt 600 kilometer) 1950, men det var i tolvte etappen av Tour de France 1951, sträckan Agen till Dax, det stora ögonblicket infann sig. Med örat tryckt mot radion hörde jag något som lät ungefär så här: ”...Krgrrg...Wim van Est, ja.... rkrkg.....Ja, han vinner.......kgrkgrk....Han är nummer .........kkrkgr....en dag, ja, ja......krkgrrk..... han vinner sträckan och.....krrgr....den gula tröjan...kkrkrgr.... Fantastiskt, den första gula...krkgrrkg...till en holländsk cyklist. Detta är.....rkrkkgr.... historiskt ögonblick... krkgrg”.
Jag förstod att Wim van Est vunnit sträckan, och framför allt att han var den förste holländske cyklisten att få bära den gula ledartröjan. Förstasides nyheter i Holland! Till och med min far blev lite entusiastisk.
”Är det där en av grabbarna på affischen i ditt sovrum?”
”Ja, pappa - är det inte fantastiskt!”
”Mmm, det är läggdags nu, godnatt!”

Nästa dag sprang jag på rekordtid hem från skolan, tryckte återigen örat mot radion, och hörde Jan Cottaar.
”.....krrgkkrgg.....mina damer och herrar han har.....krkrkgg.....störtat....krggrg....Oh, jag hoppas att han fortfarande lever....krkkkgr.....Oh, herregud det här.... krkrgr..... förskräckligt!”
Vad hade hänt?

I nedförsbacken vid Aubisque, med en hastighet av över 60 kilometer i timmen, missade den ”gula ledartröjan” kurvan, körde rakt fram och försvann ner i en ravin. Allt den närvarande publiken såg var en liten gul prick längst ner i den 70 meter djupa ravinen omgiven av böjt järn och stål...
Och det är här som historien om ”Iron William” föds.
En arm rör sig, så ett ben och ytterliggare en arm. Wim van Est återföds som Iron William. Det var inte bara cykeln som var gjord av stål, utan även Wim van Est.
Ett långt ”rep” sätts ihop av de cykelslangar som finns i närheten och med hjälp av detta rep klättrade Iron William upp ur ravinen.
Vad var det första han frågade efter när han kom upp? En cykel förstås!
Wim van Est - bärare av den gula ledartröjan - fick ge upp Tour de France, och utan Iron William gav hela det holländska landslaget upp...
Jag hade tårar i mina ögon.
”Vad är det?” frågade min far. Jag berättade vad som hänt, vad jag hört på radion. ”Hm, det är bäst att du går till sängs nu så att du får lite sömn” sa han, ”och tänk inte för mycket på detta nu.”
I mitt sovrum såg jag affischen med ”Team of Kees Pellenaars” och i mitten stod Wim van Est – Iron William.
Jag sov dåligt den natten...

berättat av Wim van Rossum

	Mönstret har tillkommit med stöd av:

	Länk till den cykelkunnige man – Wim van Rossum – som skrivit ovanstående text. En av Europas stösta cykelsidor. Se under rubriken "Little storys" Läs här>>>
	Efter vårt mönster kom till har Wim van Rossum skrivit en "Little story" om just det att vi kontaktade honom och att det resulterade i att mönstret dkapades. Wim är mycket slolt över detta... Se under rubriken "Little storys" Läs här>>>
	Allt du vill veta om "Tour de France" Läs här>>>
	Vad gör Konstnärsnämnden och Sveriges Bildkonstnärsfond? Läs här>>>