Käre vän,

jag är rädd för att det jag nu kommer att skriva är ganska långtråkigt. Timmen är sen och måhända är jag en aning dragen...

I en dålig värld blir du smekt till döds. Alla vill vara dig till lags. Din vilja är alltid måttstocken för vad som är rätt och fel. Ingen retar dig, ingen tvingar dig eller säger emot. Föda via dropp. Man utgår från att din hjärna alltid söker minsta möjliga motstånd.
Jag är trött på att stå med sandpapper och slipa på mitt hörn för att sedan presentera det som nytt. Jag är trött på att estetiken är den enda lagboken. Det måste finnas mer! Inte fan kom man på barocken för att man slipade extra mycket med sitt sandpapper!

Form är som politik – Vill man förändra måste man stå för det man vill – våga ta stryk och få fiender. Fegt förvaltad blir estetiken formens boja.

Ibland tänker jag på Josef Franks mönster. Raffinerade och långt drivna. Ett av mönstren heter ”Poisons” (=”gifter”). Varför? Troligen för att det föreställer tobak, humle och vinranka. Men är inte titeln för hård? J.F kunde valt något som stämde bättre med de övriga titlarna. Men han valde ”Poisons”. Likt törntaggen under lejonets tass irriterar det. (Jag retar mig på Antonius för att han drog ut taggen ur lejonets tass. Ser hellre ett rytande lejon än ett sovande... ) ”Låt taggjäveln sitta kvar!” tänker jag tyst för mig själv. Reta mig! Jag vill inte alltid ha rätt. Min hjärna längtar efter mothugg och motstånd. Det finns så mycket mer, så mycket ogjort.
Så min broder – Jag önskar mig den goda världen. Det är allt. Kasta mitt sandpapper och finna det som fattas mig.

Din tillgivne vän

PS. Jag har nog tagit mig några droppar för mycket... Förlåt! DS