År 1610 den 7 januari, sent på kvällen i den italienska byn Padua. En man vid namn Galileo Galilei får äntligen belöning för sina ansträngningar. För ett år sedan hörde han talas om ”kikaren”. Han förstod snabbt att detta kunde vara det verktyg han sökt så länge. Genom att sätta ihop olika slipade glasskivor så uppstod en optisk förstoring av det man betraktade på upp till trettio gånger. Nu såg han dem direkt. Tre stjärnor. Tre stjärnor i en exakt rad i förhållande till Jupiter. Förundrad njöt han av sin upptäckt hela natten. Nästa kväll tog han återigen sin kikare och riktade den mot Jupiter. Det var dock något som inte stämde. Samtliga tre stjärnor var nu på den västra sidan om Jupiter. Under den första observationen så hade två av stjärnorna varit på den östra sidan. Att även avståndet emellan dem ändrats tänkte han inte på just då. Dock låg de fortfarande i en linje. Natten därpå täckte ett molntäcke byn och först kvällen därpå (den 10:e) var sikten klar igen. Nu var det inte tre stjärnor längre utan två! Placerade på västra sidan. Fortfarande i linje. Hur kunde Jupiter förflytta sig så i förhållande till stjärnorna? Till fjärde observationen hade Galilei funderat. Kanske var det inte stjärnor? Kanske var det månar? Kanske rörde de sig runt Jupiter och inte tvärtom. Kvällen blev dubbelt lyckad. De två stjärnorna var nu fyra. Och återigen olika placering i förhållande till Jupiter. De två nytillskotten kunde förklaras med att de varit var dolda bakom Jupiter. Galilei la nu även märke till att avstånden dem emellan förändrades. Detta, samt att de låg i linje kunde förklaras med att de roterade runt Jupiter i fasta banor. Efter ett antal observationsnätter var en av de största vetenskapliga upptäckterna genom tiderna realiserad. Månarna rörde sig utmed exakta banor runt Jupiter. Callisto, Europa, Ganymedes samt Io.
Detta var det slutliga beviset.
Beviset som visade att den polske astronomen Nicolaus Kopernikus beräkningar var rätt. Att jorden inte var vårt planetsystems mitt ­ utan Solen. Detta förklarade ebb och flod, natt och dag och himlakropparnas slingrande väg på himlavalvet. Anteckningarna samlades i en skrift med titeln ”Budbäraren från stjärnorna”.

Men det var en icke önskad skrift…
Tankarna hade innan accepterats så länge det rörde sig om en matematisk hypotes och inte som en absolut sanning. Skriften målade upp en ny världsbild vilket inte uppskattades av vare sig katoliker eller protestanter. Inledningsvis fick Galilei uppskattning för sitt arbete, han utsågs till fysiker och övermatematiker hos storhertigen i Toscana. Under tiden smiddes motståndet. och sex år efter sin upptäckt krävde Vatikanen att han inte längre fick förkunna Kopernikus teori som en absolut sanning. Den var återigen en matematisk hypotes.
Galilei fick audiens hos påven ett flertal gånger och skrev boken ”Dialog om de två världssystemen”. Texten granskades och godkändes av kyrkan. Trots detta utbröt en kampanj emot Galilei. 1633 ställdes han inför inkvisitionens domstol och dömdes till livstids fängelse och var tvungen att avsvära sig all tro på den Kopernikuska läran. Rättegången var med nutida ögon en fars, full av påhittade bevis och falska dokument. En av de mest begåvade människorna på vår jord tillbringade resten av sitt liv i husarrest. Arresten hindrade dock inte Galilei från att forska vidare.

1642 lämnade Galeliei jordelivet. Arvet ­ ett 20 tal band med tankar och ideer. Beviset på himlen gick inte att mörka ner. Idag kan vi enkelt se de fyra månarna och följa dess bana och jämföra dem med Galileis anteckningar. Mycket kan mörkläggas och tystas ner men vissa sanningar är så stora och självklara att dess inneboende kraft räcker för att synliggöra dem. Det som krävs är en budbärare. Någon som förstår tecknen och synliggör dem och tar upp kampen när okunnigheten och rädslan för det nya är stark.
En budbärare från stjärnorna.