”Nummer 299765 XLM till expeditionen, tack”. Mannen innanför luckan ser sig omkring. Inget händer. ”Kan nummer 299765 XLM vara vänlig och komma till kassan NU, tack!” En yngre man vaknar till liv och träder fram.
”Ja, det är jag” säger han samtidigt som han lämnar fram sina papper. Mannen i buren fäster blicken på det passliknande fotografiet, ser den yngre mannen i ansiktet utan att få ögonkontakt och fortsätter att ögna igenom handlingarna. ”Jag har väntat i snart ett halvår” säger den unga mannen ”Varför tar det så lång tid?” Ingen reaktion, ”jo, jag sa att jag...”
”Jag hörde vad ni sa...”
”Och..?”
”Och vadå?”
”Varför har det tagit en sådan tid?”
Med en lätt irriterad blick ser mannen bakom glaset upp.
”Vet du att det är den vanligaste frågan jag får. Jag hör den tusentals gånger varje dag. Tror du att det är mitt fel? Jag bara jobbar här. Men ändå får jag dagligen ta skit från alla som ställer just den frågan. Det är inte mitt problem helt enkelt!
”Ursäkta att jag finns! Det är bara ett halvår av mitt liv som jag slösat bort här. Ursäkta mig!”
”En sak skall du ha klar för dig grabben - du finns inte! Att du är här beror på kontraktet och nu skall det uppfyllas. Den äldre mannen vänder sig om och går bort till några mappskåp i ett hörn, hämtar ett papper och återvänder. ”Detta kontrakt är bindande och nu skall det avslutas. Ingen slipper tillbaka.”
”Det där har jag inte skrivit under...”
”Idiot! Det är oväsentligt. Detta avtal skrevs för 75 000 år sedan. Det gäller alla. Vi är skyldiga att fullfölja det. Du skall, utifrån din tro, placeras i rätt slutstation. Punkt slut. De regler som skrevs då gäller även idag. Har du en aning om hur svårt det är att få detta att gå ihop. Systemet utformades för evigheter sedan då det inte fanns mer än ungefär tusen människor och på sin höjd tre läror. Nu dör det 1,3 milj människor varje dag. Mitt jobb är att placera dem i rätt religion - och det finns tusentals - och därtill se till att alla krav kring deras eget lilla himmelrike uppfylls.” Plötsligt tappar mannen kontrollen över sig själv. Som om han inser problemets vidd. ”Systemet är uråldrigt och ingen försvinner - någonsin. Det fylls bara på hela tiden. Och det är fullt sedan länge. Det är ett system som inte håller. Varför tänkte ingen på att det skulle bli fullt! ” Mannens röst går över i falsett och snyftande fortsätter han ”Det är fullt...finns inte plats, jag orkar inte mer, det håller inte längre...”.
”Förlåt, det var inte min menig att bråka”
Mannen i kassan ser upp, torkar bort något som liknar en tår.
”Tack. Ursäkta mig. Vi fortsätter - vilken religion tillhör ni?”
”Ingen.”
”För din egen skull, något har du väl trott på - Gud, Buddha, Oden, Shiva vad som helst.”
”Jag har aldrig varit troende. Jag lovar.”
De bägge männens blickar möts för första gången. Den äldre mannens blick är tom och mycket sorgsen.
”Jag är uppriktigt sagt ledsen, men då är det inget jag kan göra – Det blir administrationen för dig – Nästa!”