Under sommaren 1995 utrotade människan ännu en livsform. Det var alltså inte första gången. Under perioden 1600 - 1950 utrotade människan 116 fågelarter och 97 arter eller underarter av däggdjur. Jakt resulterade i flera fall i att en art dog ut. Skottpengar på t.ex. Vandringsduvan medförde att antalet sjönk drastiskt. När väl jakten förbjöds var duvan så sällsynt att muséer och instutioner betalade stora pengar för att försäkra sig om ett exemplar, vilket påskyndade utrotningen. 1890 inskeppade människan Mungon till en nyligen befolkad ö i Stilla havet, i fåfängt hopp om att den skulle göra slut på alla de råttor som oavsiktligt hade införts med människan. På ön fanns Fidjirallen. En fågel som helt saknade flygförmåga. Ett lätt byte för Mungon. Rallfågeln dog ut - men råttorna finns kvar. I ett större perspektiv kan man kanske säga att detta är en del i den ekologiska balansen. Människan är det starkaste djuret och svaga arter dör ut i hennes spår. Det är grymt - men naturen fungerar så. Men denna gång var det annorlunda. Sommaren 1995. För första gången i historien valde man att förinta en livsform frivilligt. Ett medvetet utrotande av en livsform. Genom forskning och politiska resonemang hade man kommit fram till att denna livsform för all framtid skulle försvinna från jordens yta. Detta var ett gemensamt beslut mellan öst- och västsidan och man hade noggrant kontrollerat att de prover, som båda sidorna hade tillgång till, var de enda som fanns kvar på jorden. Kl 12.00 den bestämda dagen lades de sista exemplaren in i en förbränningsugn. Under noggrann övervakning tändes elden, och för all framtid var ännu en livsform utrotad. Under ett kort ögonblick i jordens historia valde människan att sätta sig över naturen och utrota en av dess beståndsdelar. För all framtid. I evigheters evighet... Vi valde att inte vara en beståndsdel i det eviga kretslopp som skapades för miljoner år sedan, att inte vara en kugge i maskineriet utan ville känna makten att, för en ack så kort stund, härska över allt liv på denna planet. Homo sapiens var - Gud. Men har vi kunskap att kontrollera denna makt? Klarar vi att ”rätta till” naturens brister? Är inte skapelsen ett verk, där minsta beståndsdel har sin plats i den ekologiska kedjan? Där allt är beroende av allt annats existens. Tillintetgör man ett liv så bryts kedjan och följderna vet vi inget om. I skolan lärde man sig, att till och med den minsta lilla insekt har ett existensberättigande. Utrotar man ett liv så kommer flera andra liv också att följa dess väg. Även människan. Förr eller senare. Rätt eller fel? Ställ dig frågan: Har människan rätt att utrota ett liv för all framtid? Har vi gudomlig kunskap? Svara: Ja. Eller måste vi lära oss att ingå i ett evigt kretslopp, där vi bara är en del i en mycket större helhet? Svara: Nej. Det finns bara dessa alternativ. Ett liv är antingen levande eller dött. On eller off... Den livslåga elden förintade var - smittkoppsviruset. Epilog: Strax efter att denna text skrevs togs ett beslut på att ev. utrotning av "Vari´ola" fick skjutas på framtiden. Allt för många detaljer kring frågan var ännu oklara...